Ghostship
Så fort jag kom innanför skotten kände jag att "något spökade".
Det ven i skotten i det dunkla, dimmiga rökrummet. Min vän berättar en historia om att det har börjat spöka igen ombord. Jag har känt spöken hos oss så länge jag kan minnas och det finns även spökjägare ombord i tjänst. Men jag har aldrig träffat någon IRL...
Jag ryckte på axlarna åt min väns historia men inom mig kände jag att nerverna drogs åt snäppet snävare utombords.
Senare nere i garderoben är det också mörkt. Jag tänder lampan, den blinkar till och "pjoff" så hoppar två lakansbleka spöken på mig......
Där kunde historien slutat i tragedi. Men när jag tittade spökena djupt in i ögonen fann vi varandra och blev polare istället. De fick tom vara med och välkomna passagerarna!
Agda visade senare en utav mina nyfunna vänner till min spökrädda kollega. Jag tänkte att spöket och hon skulle bekanta sig med varandra, så att hon skulle bli fri från från sin spökrädsla. Det är inte sunt att jobba nattstäd med andan i halsen varje sekund. (Jag tror för övrigt att den största orsaken till hennes rädsla är att hon så starkt påverkad av en gammal dokumentärfilm hon sett som hette just "Ghostship", att hon inte låter öppna ögonen för dagens moderna spöken som är helt andra spöken med freshiga värderingar än de som levde förr.)
Så när hon vaknade framåt lunch buade spöket glatt på henne.
Men det hjälpte inte, hon är fortfarande rädd..
...faktumet att det finns spöken i MÄNSKLIG skepnad ombord som dyker upp när man minst anar det.....DET gör dock MIG fortfarande rädd!!!!!!
Det ven i skotten i det dunkla, dimmiga rökrummet. Min vän berättar en historia om att det har börjat spöka igen ombord. Jag har känt spöken hos oss så länge jag kan minnas och det finns även spökjägare ombord i tjänst. Men jag har aldrig träffat någon IRL...
Jag ryckte på axlarna åt min väns historia men inom mig kände jag att nerverna drogs åt snäppet snävare utombords.
Senare nere i garderoben är det också mörkt. Jag tänder lampan, den blinkar till och "pjoff" så hoppar två lakansbleka spöken på mig......
Där kunde historien slutat i tragedi. Men när jag tittade spökena djupt in i ögonen fann vi varandra och blev polare istället. De fick tom vara med och välkomna passagerarna!
Agda visade senare en utav mina nyfunna vänner till min spökrädda kollega. Jag tänkte att spöket och hon skulle bekanta sig med varandra, så att hon skulle bli fri från från sin spökrädsla. Det är inte sunt att jobba nattstäd med andan i halsen varje sekund. (Jag tror för övrigt att den största orsaken till hennes rädsla är att hon så starkt påverkad av en gammal dokumentärfilm hon sett som hette just "Ghostship", att hon inte låter öppna ögonen för dagens moderna spöken som är helt andra spöken med freshiga värderingar än de som levde förr.)
Så när hon vaknade framåt lunch buade spöket glatt på henne.
Men det hjälpte inte, hon är fortfarande rädd..
...faktumet att det finns spöken i MÄNSKLIG skepnad ombord som dyker upp när man minst anar det.....DET gör dock MIG fortfarande rädd!!!!!!
Kommentarer
Trackback