DRAMANICA

Med höstlöven flyger sommarfåglarna tillbaka in mot torra land för att kura ihop sig i sina vinternästen. Idag var det min tur att surfa tillbaka in på land med en ljummen sensommarvind som vinkade adjö bakom min rygg. Det är dags för vår båt att rustas för vintersnålblåst och lite kallare äventyr på tyngre vatten. Säkerligen kommer vi alla ses igen, det brukar ju bli så. En gång Stena, alltid Stena. Och det var med en bitterljuv känsla som jag knatade av landgången ikväll.

Jag har alltid liknat vår båt vid en bubbla. En båtbubbla. Inuti finns en egen liten fungerande värld men man är praktiskt taget avskärmad från verkligheten. Vi har dagstidningar, telefon, en snigelseg internetuppkoppling och en landgång som förbinder oss med "den riktiga världen" men på något lustigt vis så skärmar man av och tänker inte så mycket på det som händer just då.

Det är på få ställen man kan hitta så fina varelser som man kan hitta i vår båtbubblevärld. Den där båtfamiljen är ingen myt, den existerar på riktigt, indeed. Och liksom andra familjer så återfinns det mesta inom våran stora och bullriga båtfamilj. Man skulle lätt kunna påstå att M/S Dramanica är en hybrid av "Love boat" och "Rederiet". Med det sagt är alla kära läsare välkomna att dra sina egna slutsatser om vad som pågår inom båtens (fyra?) skott. Men tydligen så finns ett outalat måtto; det som händer på båten, händer inte.

På hotellavdelningen är vi trasdockor allihopa. Men attans så bra. Halta och lytta, glada och ledsna, stora och små vandrar vi omkring på båten och nynnar på "Vi har hål i vårat skrov, vårat skrov!" (melodi "huvud axlar knä och tå") och den oidentifierade text och melodi av "Vår tupp är död, vår tupp är död!". Fikaraster är vi duktiga på. Det är helt normalt att ta sig en kaka eller två (eller flera) när man gjort något bra för att fira. Eller tröstäta. Eller helt enkelt när man bara känner för det. Tegelsten är gott, sa Oskar. Att äta är vårt största nöje. Inget fel med det, det är helt och hållet normalt.

Samtidigt som hemlängtan knackat på min hyttdörr och praktiskt taget tryckt sig in genom den ytterst lilla springa som bildats när jag lämnat dörren på glänt, så är det ändå med lite sorg i hjärtat som jag pinnade hemmåt på mina två ben. De två ben som Arvid skrivit om längre ner. För det finns så många fina varelser som lämnat fotspår i mitt hjärta och på senare tid gjort sig riktigt hemmastadda där i mina pulserande hjärtkammare. 

Det är en fin båt den där Dramanica. Hej hej, jag kommer snart tillbaks igen.

Åsa a k Nasse